Boksläpp och fanfarer

Så är den äntligen här - dagen då det är dags att släppa iväg en alldels rykande färsk bok. Det känns roligt och ärofyllt att vara förlag för någon annans bok, Malin Jägstrands handbok i dramapedagogik. Den heter Nya förhållningssätt för barn som vuxit upp med våld och hot i familjen och är skriven utifrån det projekt som Malin bedrivit på kvinnojouren Alla Kvinnors Hus under tre år.

författaren Malin Jägstrand

Malin har mött barn i det skyddade boendet på kvinnojouren för att med hjälp av drama bearbeta det som de upplevt och lära om och nytt för framtiden. Effekterna av hennes arbete har visat sig tydligt hos flertalet barn, särskilt dem hon mött under en längre period. Kombinationen mellan dramagruppen och de gruppträffar och individuella samtal som de anställda i AKHs barnjour utför samt de tillfällen barnen får med husets volontärer har visat sig vara alldels förträfflig för barnens helande och utveckling.

Författaren redovisar sina erfarenheter och idéer om dramapedagogik i boken, men framför allt delar hon med sig av sin bank av inspiriration och lekar/övningar för dramatillfällen. Hon vill visa att det är enkelt att göra drama och är tydlig med att det inte handlar om att spela teater.

Sveriges största kvinnojour

Förlaget blåser fanfaraer och önskar er en inspirerande läsning. Samtidigt passar vi på att lyckönska AKH och Malin Jägstrand på vägen att nå ut med boken och budskapet vad dramapedagogik kan göra för barn på kvinnojour i synnerhet och barn i allmänhet.

Titel: Nya förhållningssätt för barn som vuxit upp med våld och hot i familjen.
En handbok i dramapedagogik.
Författare: Malin Jägstrand
ISBN: 978-919786741-2

Produktion: Carpevi Media, Lisa Carpevi
Formgivning: Monodesign, Lillemor Johansson
Illustrationer: Petra K Studios, Petra Kristiansson
Foto: Hanna Lorentzen
Tryck: EO Grafiska, Skarpnäck
Tryckt på: Galerie Art Silk och Invercote G från Map

Cirklar som sluts

En dag med guldstjärna i kanten!

 Jag skulle kunna titulera mig Hoppjerka med tanke på de utbildningar och jobbyten jag bär i ryggsäcken. Det skulle jag kunna göra, men jag har valt att inte göra det. Istället har jag paketerat mina erfarenheter och slagit in dem i vackra paket att lägga i säcken. Den där säcken som en gång ska knytas ihop och kallas min karriär.

Det ska inte stickas under stol med att jag blivit ifrågasatt i mina vägval både en, två och oändligt antal gånger. Och det är lika bra att jag erkänner att jag inte alltid vetat åt vilket håll jag varit på väg. Ändå har jag alltid varit övertygad om att jag samlat meriter som en gång ska kunna användas till någonting vettigt.

Kanske är jag där nu, där alla meriterna kommer till sin rätt och jag får göra allt det jag tycker är kul och är bra på. Jag hoppade förvisso hit och dit, irrade omkring och tog två steg tillbaka efter att ha tagit ett framåt. Och när jag läser på om vad hoppjerka egentligen står för så känner mig smått smickrad av dem som väljer att tillskansa mig benämningen.

Jerk kommer från fysiken och står för graden av förändring i acceleration. Enheten för jerk skrivs (m/s3) och används i konstruktionen av berg- och dalbanor men även i sport pratas det om mycket "jerk".

I mina öron har epitetet jerk haft något av en negativ klang, men tänka sig att det där är gammal och omodern skåpmat. Numera ges uppmuntran till den som söker utmaning, får värdefulla erfarenheter och lever fullt ut. Det behöver inte handla om att byta arbete, utan snarare om en livsinställning att söka utmaningar, upplevelser och förändring. Sådan har jag ju alltid varit och kanske var det snarare så att jag låg före min tid som tog lite längre tid på mig än många andra för att komma på vad jag ville bli när jag blev stor. Jag ska fundera på om det är en kul titel att komplettera visitkortet med - Hoppjerkan eller som Tidningen  PS! chefredaktör Maria Gerlofson skrev i sin krönika i september 2009 - En hett eftertraktad hoppjerka.

Jag minns ett samtal med en närstående för drygt ett år sedan. Jag kan fortfarande höra utlåtandet om att den som inte gjort sin karriär innan hon fyller 40 är för gammal för att göra någon karriär alls, ringa i mina öron. Själv var jag 36 och mitt upp i småbarnsåren; vetandes att det ännu väntar många veckors vårdande av sjuka barn, långa sommarlov och tidiga hämtningar på förskola och skola. Den kvällen gick jag till sängs med en malande stress inom mig. Lyckades jag inte inom fyra år skulle det vara för sent ...

Sen dess har det gått som tåget på sin räls. Frilansfirman blev förlag och första boken gavs ut, härliga känsla som binder ihop mitt skrivande med pedagogiken och marknadsföringen. Jag väljer ur korgen med samlade meriter när jag går framåt i kommunen med det som kallas Uppdragsklubben. Lärdomarna från att ha jobbat nära politiker inom landstinget kommer till pass, säljerfarenheten från hotellbranschen är ovärderlig och jobbet som produktansvarig för trycksaksproduktioner är guld värd. Lärarerfarenheten och journalistens vana att hålla deadlines är ett måste och den absoluta kärnan är min förkärlek till det ideella arbetet. Inte minst tacksamheten till allt jag fick lära om mig själv och andra under tiden som anställd på Sveriges största kvinnojour Alla Kvinnors Hus. Det var i mötet med fina kollegor, starka kvinnor och underbara barn i skyddat boende som jag växte upp och blev vuxen. Det var också där jag fick glädjen att möta en fantastisk inspiratör och en gåva till mänskligheten, Malin Jägstrand.

Hon halkade in i min verksamhet på kvinnojourens Barnjour, blev meddragen av en väninna som övertalade mig att låta Malin bedriva dramapedagogik över sommaren. Det blev några turer kring hennes existens i huset eftersom en sådan kräver dokumenterad utbildning. Men vi lyckades fortbilda och kringgå reglerna för att boendebarnen skulle få en stabil tillvaro och härliga dagar på sitt sommarlov och under min semester.

Och se det blev en smash hit och jackpot för mig, barnen, Barnjouren och Alla Kvinnors Hus. Malin blev uppskattad av mammorna och älskad av barnen och när vi väl fått in henne i verksamheten vägrade jag att släppa taget om henne. Efter en lång tids ideell insats lyckades vi tillslut få iväg en projektansökan till Allmänna Arvsfonden och det fantastiska hände. Istället för att bevilja vårt ettåriga projekt bad de oss söka för tre år på en gång, något som gav Malin möjlighet att deltidsarbeta med sitt dramaprojekt Nya förhållningssätt för barn som vuxit upp med våld och hot i familjen.

Själv hann jag föda barn innan hon kom igång, vara inne och gästspela på Barnjouren ett par månader och föda ytterligare ett barn, säga upp mig och läma min trygga anställning medan Malin jobbade på med sina dramapedagogiska tillfällen. Hon träffade barnen, hon mötte mammorna och utbildade volontärerna under tre års tid. Slutligen skrev hon en handbok i dramapedagogik som i första hand handlar om att möta barn på kvinnojour.

Jag kände mig som en svikare när jag lämnade Malin i sticket för att bli mamma och så småningom för att sätta ett företag till världen. Inte för att hon någonsin har antydit sig vara sviken, men det var ju ändå jag som lurade in henne i verksamheten, som skrev den där projektansökan och som peppade henne till att jobba på kvinnojouren.

Det har varit en fröjd att följa hennes arbete på distans, att höra om hennes erfarenheter och läsa hennes slutsatser och lärdomar. Sedan kanppt ett år tillbaka har texter bollats, vridits och vänts, strukits och lagts till. När det slutliga korrekturet lämnade förlaget för några veckor sedan kändes det nästan som om jag åter var ett med projektet och verksamheten på Alla Kvinnors Hus.

Därför är det en extra stor ära att vara förlaget som ger ut Malin Jägstrands bok Nya förhållningssätt för barn som vuxit upp med våld och hot i familjen. Det är på något sätt som att lägga ytterligare ett vackert paket av mina samlade meriter i säcken och det verkar som om just den här cirkeln är sluten.

Det känns helt okej hoppa omkring mellan vackra klappar, en knuten säck och slutna cirklar. När dagarna förgylls med fina relationer, skrivande, kreativt skapande och vackra böcker får de guldstjärna i kanten och sen får det bli hur det vill med en karriär efter 40!

Ett budbil kommer lastad ...

... med böcker från Uppdragsklubben.

Känslan, glädjen, lyckan
- så stort det kändes när budbilen kom för att hämta 1000 böcker från förlaget för att leverera till 26 skolor i kommunen. Sollentuna kommun ger Uppdragsklubben i Sollentuna som en gåva till alla femteklassare i samband med skolstarten. Vi på förlaget önskar en kunskapsspäckad läsning och hoppas på att få kontakt med en massa nyfikna barn som vill vara med i klubben.

Tryckpressarna kan starta

Slutkorrekturet är skickat, allting verkar vara i sin ordning.
Nu väntar vi med spänning på boken som släpps i september.
Såklart är det en ära för förlaget att få stå bakom produktionen
och utgivningen av Malin Jägstrands handbok i dramapedagogik:
"Nya förhållningssätt! för barn som vuxit upp med våld och hot i familjen"
Boken är producerad åt kvinnojouren Alla Kvinnors Hus,
illustrerad av Petra Kristiansson på Petra K Studios
och formgiven av Lillemor Johansson på Monodesign.

Tack till er andra för ett fint samarbete!

Förlaget och kulturministern

Det är inte annat än att det känns busbra att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth fått ett signerat exemplar av Uppdragsklubben och att vi passade på att skicka med en bok till någon i hennes närhet. Kanske hamnade den boken på självaste statsministerns bord. Sollentunas höga herrar pratar om oss bakom Uppdragsklubben som kommunens stolthet. Vi ler lite blygsamt åt deras komplimang, men kan förstå att det känns bra att visa upp kvinnor, småbarnsmammor och egenföretagare i valtider. Själva håller vi oss utanför politiken och gör vad vi kan för att ta hand om, vårda och utveckla barns nyfikenhet.

Foto: Peter Holstad på Sollentunajournalen

Från semesteryra till hetluft

Efter en intensiv vår var jag tvungen att logga ut och verkligen ta semester. Frånsett en dags gästspel på förlaget var jag avstängd från allt vad skrivande, böcker och försäljning heter i flera veckor.

Jag återvände med tanken om att den första veckan skulle bli en mjukstart och att jag kanske skulle kunna sortera de där högarna som legat och dammat igen under sommaren, kanske jag skulle kunna öppna upp för nya idéer och avsluta några gamla.

Så ringde telefonen och i luren fanns den energiske partisekreteraren Thomas Ardenfors som undrade om jag kunde tänka mig att delta i ett möte med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på Sollentuna Bibliotek. Kanske jag kunde lämna över ett signerat exemplar och berätta lite om Uppdragsklubben. Ett sådant erbjudande går före alla pappershögar och idékläckningar i världen.

Som om inte det var nog med bekräftelse för dagen så kom äntligen beställningen från Sollentuna kommun. De köper "Uppdragsklubben i Sollentuna" till varenda unge som börjar femte klass i nästa vecka. Följebrevet är på väg och vi på förlaget ombeds att ordna med leveransen.

På stående fot fick jag ta farväl av det sköna semesterlunket, låta högarna växa och gro lite till och lägga idérikedomen på hyllan. Istället hamnade packning, logistik och fakturering hamnade på agendan och ingen är gladare än jag och mina fina; Johanna, Petra och Julia!

Bokambassadörer

För förlaget som vill uppmuntra barn att vilja veta, våga fråga och tro på sin förmåga känns det väldigt självklart att barn ska få vara med och sälja böcker. Men också att de ska tjäna pengar så att de kan göra något roligt tillsammans och utveckla sin nyfikenhet ännu mer.

Just nu har vi tjugonio entusiatiska elever från årskurs 5 i Sollentunas musikklasser som är ute och säljer böcker. Vi kallar dem för våra ambassadörer. På två dagar har en av dem lyckats kränga 17 böcker, ett riktigt säljämne om vi förstår det hela rätt. Idag kom beställningen om fler böcker så leverans är lovad innan helgen.

Det ska bli roligt att återse eleverna och höra om deras erfarenheter, utvecklas tillsammans och fundera vidare på när nästa ambassadörsgäng ska få ta vid.

På återskrivande!

Härliga lanseringsdagar

Nu andas vi ut och klappar oss själva på axeln. Första boken i serien Uppdragsklubben är verklighet och ett antal signerade exemplar finns därute i stugorna. Lanseringen är ett faktum och förlagets existens med den. Vilka härliga dagar vi fick vara med om!

Det började med Mammakvällen på Scandic Star Hotel i Sollentuna. Drygt 200 minglande mammor och en massa energi, Louise Hallin som föreläsare om familjelivets alla begivelser, Kummelby gospelkör och fantastiska Linn Maria Wågberg på scen. En mängd butiker och företag som fick mammorna att shoppa loss bland kläder och matleveranser. Och inte minst Uppdragsklubben som smyglanserade sin nya bok och med den Lisa Carpevi på scen som en inspirationskälla att våga tro på sina idéer och förverkliga dem.

På Världsbokdagen väntade bokrelease på Sollentuna Bibliotek. Åttaårige Anton fick klippa bandet kring boken och därefter väntade bubbel i glasen och en bakgrundsberättelse till Uppdragsklubben.

Vi fortsatte vår väg till Klasro skolmuseum för att träffa pedagogiska verksamhetschefer i kommunen och nästa dag mötte vi allmänheten på Perssons Bokhandel i Sollentuna. Kunder i alla åldrar var nyfikna och köpvilliga.

Och som avslutning på den aktiva helgen fanns vi på småföretagarmässan på Stinsens köpcentrum i Häggvik/Sollentuna hela söndagen. Solen förtog den annars så uppskattade mässan, men ändå fick vi synas och bli ett varumärke för sollentunaborna som passerade förbi.

Nu väntar en spännande tid i jakten på återförsäljare och viljan att nå ut med vårt budskap och vår kunskap till varendaste sollentunahem. Vi ses därute i vårgrönskan!

Slit och släp och något att skratta åt i efterhand.

Så backade lastbilen äntligen in på vår lilla väg och leveransen var ett faktum. Kvällen innan hade vi gjort plats för att rymma alla kartonger och det som var uträknat till tre pallar böcker.
När chauffören hoppade ur bilen förstod jag genast att något var på tok. Han undrade om han verkligen kommit rätt - Carpevi Media skulle enligt hans papper vara ett stort förlag i en stor byggnad. Inte kunde han drömma om att det låg i källaren i ett villakvarter. Jag försökte lugna honom genom att berömma hans snygga inbackning och att det var så skönt att han var på plats och att jag till och med var imponerad över en leverans sex dagar före utsatt tid-
Han tog sig för ryggen och förklarade att han hade ont i ryggen och då började jag ana att något var på tok. I hans stora lastutrymme fanns nämligen inte tre utan fyra pallar, men ingen pallyft. Den hade han lämnat hemma i garaget.
För en liten stund åkte humöret ner i botten, men sedan ringde jag min fantastiska kontakt på Bomastryck som genast blev min hjälte. Han fixar och grejar och snart satt både jag och chaffisen i lastbilshytten på väg till kommunhuset för att hämta kommunvaktmästarens lyft. Vi rattade in bland bussar och grävmaskiner och hämtade vår räddning innan vi begav tillbaka till kontoret.
Då kom nästa bakslag som kom att bli anledningen till helgens träningsvärk. Sluttningen ner mot garaget var för brant för att rulla ner pallarna och istället lossades hela leveransen på garageuppfarten. Jag fick en penna att signera med och sekunderna senare klättrade grabben med den påstådda ryggvärken obehindrat in i sin lastbil och brummade iväg.
Där stod jag med 4 pallar innehållande 112 kartonger och 5134 böcker à totalt 1736 kg. Regnet hängde i luften och jag insåg att det var bråttom att få till en lösning.
Idag kan jag skratta och le åt den uppstådda situationen, i fredags kände jag mig lite lätt stressad. Något som maken fick uppleva när jag ringde hem honom och lät honom förstå att det var nära jordens undergång.
Medan han packade jobbets pirra i bagaget började jag köra lådor i en gammal barnvagn. Det gick att lasta två på höjden om jag fällde ryggstödet ordentligt i botten. In och ut, in och ut - om och om igen. Och när jag fick hjälp kunde vi allt som allt köra sex åt gången och då gick den ju ganska fort ändå.
Krokiga i ryggen, svettiga och trötta kunde vi svalka oss i regnet som kom lagom till pass när alla böckerna var under tak, bakom lås och bom.
Ett minne för livet och något att skratta åt när allt gick så bra som det kunde!

Förhandstitt

Idag är en stor dag. För idag kommer en STOR leverans till lagret. Alla Uppdragsklubbens böcker anländer någon gång under dagen och jag har liksom svår att sitta still. Får de plats? Är de rätt tryckta? Håller limningen? Kom illustrationer och fotografier till sin rätt? Är sidnumreringen rätt och finns det något rackarns stavfel gömt bland alla bokstäver? Ja, det är inte svårt att förstå att det är mycket som ska stämma när en bok blir en bok.

Häromdagen åkte jag förbi Bomastryck för att hämta några planscher som ska sättas upp i kommunen. Busiga Björn hade inte sagt att det fanns mer att hämta. Jag anlände som vanligt med andan i halsen och tusen och en frågor och idéér och visades in i rummet där produkterna brukar ligga klara. Och där stod den - färdig och klar och alldelels alldeles underbar. Min bok, vår bok, underbara känsla! Någon av mina vänner på Facebook liknade det vid en förlossning och jag är böjd att hålla med. Lika overkligt och magpirrande att för första gången se något som jag längtat något så ofantligt efter. Jag fick gåshud och en alldels fantastiskt bubblig känsla i magen.

Det är nära nu, nästa helg ska Uppdragsklubben möta resten av världen!

Vördnadsfull i sinnet

Dagen idag har inte varit riktigt de andra lik. Den började åtminstone väldigt annorlunda och får mig att länga ett par år framåt i tiden. Till dagen då jag får möta dagens möte igen.

Under hösten deltog jag i ett program för entreprenörskvinnor som var nystartade företagare eller hade idéer om att starta eget och förverkliga en dröm. En av de kvinnorna kontaktade mig och undrade om vi kunde träffas någon dag innan hon ger sig ut på sitt livs resa. Jag bjöd hem henne på en kopp te och mötte henne vid mitt eget köksbord. Där satt jag i timmar och lyssnade på denna fantastiska människa som om några månader ska bege sig till Kamerun för att arbeta med bistånd.

Vanligast är att det är sökande människor som ger sig ut på den typen av uppdrag. Jag var själv en sådan en gång i tiden och minns hur naiv jag var när jag gav mig ut och trodde mig kunna förändra världen. Jaqueline är annorlunda, hon har avverkat hela sitt yrkesverksamma liv och gör det som en avslutning på karriären innan hon planerar att dra sig tillbaka. Hon söker också, men inte sig själv. Hon söker meningsfullheten i att få ge till andra och samtidigt utmana sig själv.

I västvärlden lämnar hon sin livskamrat och man sedan många år, sina barn och barnbarn för att leva med sig själv och invånarna i en afrikansk by i 27 månader. På schemat står undervisning på förmiddagarna och uppgiften att vara ett bollplank och stöd där hon behövs resten av dagarna.

Visst är det alldels fantastiskt att sådana människor finns?

Hon är fast besluten att göra sin tid till något privat. Ingen får besöka henne i byn, ska hon träffa familjen får de sluta upp någonstans dit hon kan ta sig. När hon väl vuxit in i samhället vill hon inte att någon kommer dit och ger hennes nya liv andra perspektiv på vem hon egentligen är och var hon kommer ifrån.

Så var kommer jag in i bilden? Jo, som pepp och bollplank för det hon vill göra sedan. Då när hon planerar att välja ut godbitarna ur det privata och göra dem offentliga. När alla hennes tankar, känslor, ord och upplevelser ska omvandlas till skrift och publiceras för oss andra som levt på i ullstrumporna här hemma. Då vill hon ha mig till hjälp och för att underlätta lite fick jag komma innanför den personliga dörren en stund idag.

Vi pratade om perspektiv; vad vill hon skriva, varför och för vem skriver hon och på vilket sätt? När skriver hon och hur ska det gå till? Vi pratade om tillgången på papper, möjligheten att nå en dator och skicka iväg mejl men också om vilka pennor som fungerar bäst i fuktigt väder och regnperioder.

Jag känner mig ärad och utvald och ser fram emot den dagen hon sätter fötterna på svensk mark igen. Det ska bli så roligt att få ta del av hennes upplevelser och vara med och förmedla dem. Livet är fullt av möjligheter och resten av dagen var jag så fylld av hennes närvaro att jag hade svårt att ta mig för annat. Jag känner vördnad inför det som komma skall!

Myrsteg och elefantkliv

Sakta men säkert tar sig förlaget framåt. Beslut fattas, rivs upp och revideras. Vissa blir bestående, andra byts ut av bättre idéer efter en dag, en vecka eller två.

Idag blev förlaget med redovisningkonslut vilket känns som ett jättekliv framåt. Nu är det slut på fakturering och bokföring fem i tolv och finansministern kommer att få sina pengar i rättan tid framöver.

Minuten efter handskakningen med Edsvikens Redovisningsbyrå byttes ekonomihatten till markandsföringskepsen. Hur många planscher ska tryckas, vilken typ och storlek på papper behövs till flyers som ska delas ut och var ska Uppdragsklubben över huvudtaget synas under lanseringen?

Carpevi Media har ovärderliga kontakter till sin hjälp och lika viktigt som det är att de hjälper oss i vår marknadsföring är det för oss att lyfta dem till skyarna. Först och främst måste Björn Näslund på Bomastryck höjas till skyarna. Han svarar i telefon, ställer upp i vått och torrt och tror på böcker och varumärken - Carpevis bokmärken.

Julia Lokka på Webbia är en av skaparna bakom Uppdragsklubben och ingen är som hon. Fixar, trixar, säger ja när allt är bra och nej när inte rätta känslan infinner sig i maggropen. Just nu arbetar hon med marknadsföringsmaterial.

Perssons bokhandel och Sollentuna biblioteken är andra som tror på oss, vill att vi ska synas och välkomnar vår bok med öppna armar. Att den kommer till världen på världsboksdagen är något av en sinkadus men ack så bra med tanke på att den är en alldeles ypperlig dag att möta livet.

Små små steg tar oss framåt och snart är det dags för den stora lanseringen!

Kreativitet i luften

Visst är det underbart med människor som utstrålar energi och dessutom har förmågan att kunna dela med sig av den? Idag mötte jag en sådan härlig, kreativ och smittande människa. Vi borde vara konkurrenter eftersom hon också startat ett förlag alldeles nyligen, men varför slåss om marknaden när det går att samarbeta?

My Blomqvist på Barnens Förlag skriver om Snårpan i sina böcker. Hon inte bara skriver förresten, hon ÄR Snårpan och under vissa perioder av året turnerar hon runt som den snälla människomus hon är och sprider gläjde bland barn och vuxna. Och My är inte bara Snårpan, hon är så mycket mer. Just nu har hon en roll i farsen "Omaka par" i Norrköping och samtidigt regisserar hon Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter som spelas till sommaren. Dessutom håller hon på med barnkollektionen åt Kreativ Insikt som enligt plan ska lanseras på Formexmässan i augusti.

My, Snårpan och Barnens Förlag har fullare i almanackan än Carpevi Media och ändå finns intresse för möjligheter och samarbeten. Vem vet, kanske vi hittar något kul att göra ihop någon gång. Annars kan vi träffas ibland och bara utbyta kreativitet. Sådana möten ger energi och föder nya idéer!

Stoppa pressarna!

Längs vägen från idé tills boken ligger där på handlardisken fattas många beslut. Meningar vänds från aviga till räta och bilder flyttas fram och tillbaka, illustreras om eller justeras i färg. Jag hoppas och tror att det är mer att göra första gången man gör en bok än de kommande gångerna, annars kanske efterklokheten kommer hindra mig från att göra det här igen.

Hade det inte varit för min fantastiska fotograf, den knivskarpa grafiska designern och den inspirerande illustratören hade jag nog gett upp för länge sedan. Istället kämpade jag och nu längtar jag alldeles obeskrivligt efter att få hålla boken i min hand. Samtidigt inser jag att det här jobbet förmodligen går att likna vid att föda barn. Det kittlar av nyfikenhet, det smärtar, det stressar, det får svetten att rinna och det är det roligaste och häftigaste jag någonsin gjort i mitt yrkesverksamma liv, likt förlossningarna i mitt privata. Och med den liknelsen vet jag att jag kommer vilja skriva och ge ut böcker om och om igen, så länge jag har trygga stöttepelare vid min sida.

Samtidigt inser jag den stora skillnaden som gör att jag stannat upp med barnafödandet men kan fortsätta med bokutgivningen. Det finns en återvändo och en möjlighet att sälja slut på lagret och lägga ner ett bokprojekt medan det biologiska föräldraskapet är på livstid. Jag kunde enkelt få tryckaren att stoppa processen och rätta min felaktiga fingersättning när mitt kritiska öga upptäckte ett stavfel kvällen innan plåtarna skulle tillverkas och tryckpressarna gå igång. Det gav mig en stunds paus och tid för reflektion om skillnaderna mellan karriären och det privata. I förlossningens ögonblick finns inte samma möjligheter att stanna upp - då är det bara att åka med och vara säker på att man varit klok i förväg. I yrkeslivet blir man klok som en bok om man lär av sina misstag och vågar stoppa pressarna när det behövs.

Förlaget och Penntrollet

Om några dagar är det dags för Penntrollet att bli sitt eget. Det innebär väl inga större förändingar för omgivningen men för förlaget är det ett stort steg att släppa taget om den inkomstbärande verksamheten och bara vara bokförlag. Särskilt som det kallas för förlag även om det ännu inte finns en enda bok på utgivningslistan.

Så ska det självklart inte förbli! Den första boken kommer den 22 april och fram tills dess väntar en hektisk tid och många pusselbitar ska läggas på plats.

En milstoplpe blir när Penntrollet får en egen hemsida och en annan när Carpevi Medias genomgått sin ansiktslyftning. Snart är det dags att låta omgivningen beskåda verken!

Inte bara kvinna och företagare ...

... utan även en amabassadör för kvinnors företagande. Det låter väl det va?

Jag är numera en av de 800 kvinnliga företagare som ska inspirera andra att vilja och våga tro på sig själv, sina idéer och sitt entreprenörskap. Det är regeringen som ligger bakom och Tillväxtverket som genomför. Till sin hjälp har de valt ut mig bland många andra sökanden. Så ärofyllt och roligt!

Det var som om allt annat kom av sig för en stund. Så jag stänger ner, tar helg, firar mitt nya jag och återkommer när jag vant mig vid min ambassadörstitel. Om inte förr så efter helgen, för då väntar nya utmaningar med boken, Penntrollets reportage och ett eller ett par andra varumärken och böcker som ska jobbas fram.

Carpe Vita!

Tid är inte pengar

Nej. Tid är inte pengar. Pengar är pengar och tid är tid.
För mig handlar frågan snarare om hur jag värderar min tid. Och hur jag tar betalt för den.

Uppdragsklubben har tagit väldigt mycket tid i anspråk. Så mycket att jag knappt vill tänka efter eftersom jag vet att den aldrig kan betala igen sig. Inte den här första boken i alla fall. Ändå känns det som om det inte spelar mig särskilt stor roll. Jag har så kul längs vägen och har fått lära mig så otroligt mycket både om mig själv, om Sollentuna och hur man gör när man skriver och ger ut en bok.

Idag står pengarna på dagordningen. Inte nödvändigtivs pengarna i relation till tiden, utan pengarna som arbetsinsatsen är värd.
Hur mycket är kreti och pleti och några till villiga att betala för det jag och mina kompanjoner åstadkommit?

I böckernas värld pratar man om det som kallas f-pris. Det är det pris som bokhandlare, bibliotek kommuner och andra organisationer får köpa in en bok för. För kommunernas del är det en ren och skär utgift och investering till skolor och andra som vill ha boken i sin verksamhet, för bokhandlarna är det ett inköpspris som de sedan lägger på en viss procentsats för att tjäna sina pengar av kunderna.

Såklart vill en författare och förläggare som jag tjäna så mycket pengar som möjligt på mitt verk, men jag vet att det finns en smärtgräns hos mina köpare och det är viktigare att mina kunder köper boken än att de låter bli. För då blir jag ju sittande med hela lagret istället för att förgylla andras tillvaro med mitt fina alster.

Men kundernas köpbeteende är inte min enda parameter. Jag väger också priset mot det som kallas litteraturstöd och delas ut av Kulturrådet. Därifrån kan man söka pengar som finansierar delar av produktionskostnaden för ett litterärt verk. Under förutsättning att man inte säljer boken för dyrt till bokhandeln eller att man inte är allt för komersiell och trycker boken i alltför många exemplar. Klurigt va?

Jag planerade en upplaga om 5000 böcker, men har fått lära mig att gränsen för litteraturstöd är just 5000 stycken. Därför får jag som allra mest trycka 4999 för att ha rätt att söka litteraturstöd. När jag läser på om reglerna för stödet känns det som om jag är berättigad att få en viss slant för det arbete jag gjort och nu går alltså mina tankar i kors.

Om f-priset är lika med x och jag får y som stöd för boken eller om jag struntar i y och höjer x med 10, 20 eller 30 och trycker 5000 istället för 4999 vad blir då ersättningen för min tid?

Det är kluriga ekvationer och kullerbyttor som ska snurras runt och räknas ut. Vi får se om jag landar på fötterna, rumpan eller ryggen när jag tänkt färdigt.

Tiden kan inte köpas för pengar och pengarna inte bytas mot tiden. Därför gäller det att ta vara på båda efter bästa förmåga och ha så kul som möjligt under tiden!

Bakom bokproffsens kulisser

Igår var det första gången jag gjorde det på riktigt. Första gången jag visade upp Uppdragsklubben alltså. Så klart har jag visat den förut, men bara för subjektiva offer som maken, barnen och bästa väninnan. De kan ju inte annat än säga att det ser bra ut, att storyn är tilltalande, fotona briljanta och illustrationerna fängslande. Det skulle jag också göra för att peppa och stödja vägen framåt.

Igår blev manuset alltså verklighet. Jag hade bokat ett möte med en barnboksbibliotikare på Sollentuna bibliotek. Jag bet lite på naglarna, knallade runt bland cd-skivor och dvd-filmer medan jag väntade på henne i utlåningsdisken. Så kom hon tillslut och bjöd mig en trappa upp, in bakom lyckta dörrar. Där väntade ytterligare två bokälskare som bjöd in mig på kaffe bland alla boktravar. Böcker överallt, huller om buller, uppifrån och ner. Och stämingen blev sådär lagom gemytlig och trevlig som man bara kunde tänka sig.

De lyssnade, de tittade, de nickade och log.

Därför var självförtroendet aningen större idag när jag fått audiens hos kvinnan bakom den lokala bokhandeln. Kom jag inte idag fick jag vänta i veckor med att komma. För i morgon börjar bokrean.

Prismärkningsmaskinen gick för högtryck och böcker sorterades på längden och bredden. Men när jag plockade fram min mapp och min sönderbläddrade utskrift av Uppdragsklubben stannade tiden och maskinerna tystnade. Jag hade tydligen med mig mycket mer än de någonsin kunnat föreställa sig. Det här är varken en barnbok eller en faktabok. Det är både och.

Och lite till!