Slit och släp och något att skratta åt i efterhand.

Så backade lastbilen äntligen in på vår lilla väg och leveransen var ett faktum. Kvällen innan hade vi gjort plats för att rymma alla kartonger och det som var uträknat till tre pallar böcker.
När chauffören hoppade ur bilen förstod jag genast att något var på tok. Han undrade om han verkligen kommit rätt - Carpevi Media skulle enligt hans papper vara ett stort förlag i en stor byggnad. Inte kunde han drömma om att det låg i källaren i ett villakvarter. Jag försökte lugna honom genom att berömma hans snygga inbackning och att det var så skönt att han var på plats och att jag till och med var imponerad över en leverans sex dagar före utsatt tid-
Han tog sig för ryggen och förklarade att han hade ont i ryggen och då började jag ana att något var på tok. I hans stora lastutrymme fanns nämligen inte tre utan fyra pallar, men ingen pallyft. Den hade han lämnat hemma i garaget.
För en liten stund åkte humöret ner i botten, men sedan ringde jag min fantastiska kontakt på Bomastryck som genast blev min hjälte. Han fixar och grejar och snart satt både jag och chaffisen i lastbilshytten på väg till kommunhuset för att hämta kommunvaktmästarens lyft. Vi rattade in bland bussar och grävmaskiner och hämtade vår räddning innan vi begav tillbaka till kontoret.
Då kom nästa bakslag som kom att bli anledningen till helgens träningsvärk. Sluttningen ner mot garaget var för brant för att rulla ner pallarna och istället lossades hela leveransen på garageuppfarten. Jag fick en penna att signera med och sekunderna senare klättrade grabben med den påstådda ryggvärken obehindrat in i sin lastbil och brummade iväg.
Där stod jag med 4 pallar innehållande 112 kartonger och 5134 böcker à totalt 1736 kg. Regnet hängde i luften och jag insåg att det var bråttom att få till en lösning.
Idag kan jag skratta och le åt den uppstådda situationen, i fredags kände jag mig lite lätt stressad. Något som maken fick uppleva när jag ringde hem honom och lät honom förstå att det var nära jordens undergång.
Medan han packade jobbets pirra i bagaget började jag köra lådor i en gammal barnvagn. Det gick att lasta två på höjden om jag fällde ryggstödet ordentligt i botten. In och ut, in och ut - om och om igen. Och när jag fick hjälp kunde vi allt som allt köra sex åt gången och då gick den ju ganska fort ändå.
Krokiga i ryggen, svettiga och trötta kunde vi svalka oss i regnet som kom lagom till pass när alla böckerna var under tak, bakom lås och bom.
Ett minne för livet och något att skratta åt när allt gick så bra som det kunde!