Igår var det första gången jag gjorde det på riktigt. Första gången jag visade upp Uppdragsklubben alltså. Så klart har jag visat den förut, men bara för subjektiva offer som maken, barnen och bästa väninnan. De kan ju inte annat än säga att det ser bra ut, att storyn är tilltalande, fotona briljanta och illustrationerna fängslande. Det skulle jag också göra för att peppa och stödja vägen framåt.
Igår blev manuset alltså verklighet. Jag hade bokat ett möte med en barnboksbibliotikare på Sollentuna bibliotek. Jag bet lite på naglarna, knallade runt bland cd-skivor och dvd-filmer medan jag väntade på henne i utlåningsdisken. Så kom hon tillslut och bjöd mig en trappa upp, in bakom lyckta dörrar. Där väntade ytterligare två bokälskare som bjöd in mig på kaffe bland alla boktravar. Böcker överallt, huller om buller, uppifrån och ner. Och stämingen blev sådär lagom gemytlig och trevlig som man bara kunde tänka sig.
De lyssnade, de tittade, de nickade och log.
Därför var självförtroendet aningen större idag när jag fått audiens hos kvinnan bakom den lokala bokhandeln. Kom jag inte idag fick jag vänta i veckor med att komma. För i morgon börjar bokrean.
Prismärkningsmaskinen gick för högtryck och böcker sorterades på längden och bredden. Men när jag plockade fram min mapp och min sönderbläddrade utskrift av Uppdragsklubben stannade tiden och maskinerna tystnade. Jag hade tydligen med mig mycket mer än de någonsin kunnat föreställa sig. Det här är varken en barnbok eller en faktabok. Det är både och.
Och lite till!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar