Vördnadsfull i sinnet

Dagen idag har inte varit riktigt de andra lik. Den började åtminstone väldigt annorlunda och får mig att länga ett par år framåt i tiden. Till dagen då jag får möta dagens möte igen.

Under hösten deltog jag i ett program för entreprenörskvinnor som var nystartade företagare eller hade idéer om att starta eget och förverkliga en dröm. En av de kvinnorna kontaktade mig och undrade om vi kunde träffas någon dag innan hon ger sig ut på sitt livs resa. Jag bjöd hem henne på en kopp te och mötte henne vid mitt eget köksbord. Där satt jag i timmar och lyssnade på denna fantastiska människa som om några månader ska bege sig till Kamerun för att arbeta med bistånd.

Vanligast är att det är sökande människor som ger sig ut på den typen av uppdrag. Jag var själv en sådan en gång i tiden och minns hur naiv jag var när jag gav mig ut och trodde mig kunna förändra världen. Jaqueline är annorlunda, hon har avverkat hela sitt yrkesverksamma liv och gör det som en avslutning på karriären innan hon planerar att dra sig tillbaka. Hon söker också, men inte sig själv. Hon söker meningsfullheten i att få ge till andra och samtidigt utmana sig själv.

I västvärlden lämnar hon sin livskamrat och man sedan många år, sina barn och barnbarn för att leva med sig själv och invånarna i en afrikansk by i 27 månader. På schemat står undervisning på förmiddagarna och uppgiften att vara ett bollplank och stöd där hon behövs resten av dagarna.

Visst är det alldels fantastiskt att sådana människor finns?

Hon är fast besluten att göra sin tid till något privat. Ingen får besöka henne i byn, ska hon träffa familjen får de sluta upp någonstans dit hon kan ta sig. När hon väl vuxit in i samhället vill hon inte att någon kommer dit och ger hennes nya liv andra perspektiv på vem hon egentligen är och var hon kommer ifrån.

Så var kommer jag in i bilden? Jo, som pepp och bollplank för det hon vill göra sedan. Då när hon planerar att välja ut godbitarna ur det privata och göra dem offentliga. När alla hennes tankar, känslor, ord och upplevelser ska omvandlas till skrift och publiceras för oss andra som levt på i ullstrumporna här hemma. Då vill hon ha mig till hjälp och för att underlätta lite fick jag komma innanför den personliga dörren en stund idag.

Vi pratade om perspektiv; vad vill hon skriva, varför och för vem skriver hon och på vilket sätt? När skriver hon och hur ska det gå till? Vi pratade om tillgången på papper, möjligheten att nå en dator och skicka iväg mejl men också om vilka pennor som fungerar bäst i fuktigt väder och regnperioder.

Jag känner mig ärad och utvald och ser fram emot den dagen hon sätter fötterna på svensk mark igen. Det ska bli så roligt att få ta del av hennes upplevelser och vara med och förmedla dem. Livet är fullt av möjligheter och resten av dagen var jag så fylld av hennes närvaro att jag hade svårt att ta mig för annat. Jag känner vördnad inför det som komma skall!