Härliga lanseringsdagar

Nu andas vi ut och klappar oss själva på axeln. Första boken i serien Uppdragsklubben är verklighet och ett antal signerade exemplar finns därute i stugorna. Lanseringen är ett faktum och förlagets existens med den. Vilka härliga dagar vi fick vara med om!

Det började med Mammakvällen på Scandic Star Hotel i Sollentuna. Drygt 200 minglande mammor och en massa energi, Louise Hallin som föreläsare om familjelivets alla begivelser, Kummelby gospelkör och fantastiska Linn Maria Wågberg på scen. En mängd butiker och företag som fick mammorna att shoppa loss bland kläder och matleveranser. Och inte minst Uppdragsklubben som smyglanserade sin nya bok och med den Lisa Carpevi på scen som en inspirationskälla att våga tro på sina idéer och förverkliga dem.

På Världsbokdagen väntade bokrelease på Sollentuna Bibliotek. Åttaårige Anton fick klippa bandet kring boken och därefter väntade bubbel i glasen och en bakgrundsberättelse till Uppdragsklubben.

Vi fortsatte vår väg till Klasro skolmuseum för att träffa pedagogiska verksamhetschefer i kommunen och nästa dag mötte vi allmänheten på Perssons Bokhandel i Sollentuna. Kunder i alla åldrar var nyfikna och köpvilliga.

Och som avslutning på den aktiva helgen fanns vi på småföretagarmässan på Stinsens köpcentrum i Häggvik/Sollentuna hela söndagen. Solen förtog den annars så uppskattade mässan, men ändå fick vi synas och bli ett varumärke för sollentunaborna som passerade förbi.

Nu väntar en spännande tid i jakten på återförsäljare och viljan att nå ut med vårt budskap och vår kunskap till varendaste sollentunahem. Vi ses därute i vårgrönskan!

Slit och släp och något att skratta åt i efterhand.

Så backade lastbilen äntligen in på vår lilla väg och leveransen var ett faktum. Kvällen innan hade vi gjort plats för att rymma alla kartonger och det som var uträknat till tre pallar böcker.
När chauffören hoppade ur bilen förstod jag genast att något var på tok. Han undrade om han verkligen kommit rätt - Carpevi Media skulle enligt hans papper vara ett stort förlag i en stor byggnad. Inte kunde han drömma om att det låg i källaren i ett villakvarter. Jag försökte lugna honom genom att berömma hans snygga inbackning och att det var så skönt att han var på plats och att jag till och med var imponerad över en leverans sex dagar före utsatt tid-
Han tog sig för ryggen och förklarade att han hade ont i ryggen och då började jag ana att något var på tok. I hans stora lastutrymme fanns nämligen inte tre utan fyra pallar, men ingen pallyft. Den hade han lämnat hemma i garaget.
För en liten stund åkte humöret ner i botten, men sedan ringde jag min fantastiska kontakt på Bomastryck som genast blev min hjälte. Han fixar och grejar och snart satt både jag och chaffisen i lastbilshytten på väg till kommunhuset för att hämta kommunvaktmästarens lyft. Vi rattade in bland bussar och grävmaskiner och hämtade vår räddning innan vi begav tillbaka till kontoret.
Då kom nästa bakslag som kom att bli anledningen till helgens träningsvärk. Sluttningen ner mot garaget var för brant för att rulla ner pallarna och istället lossades hela leveransen på garageuppfarten. Jag fick en penna att signera med och sekunderna senare klättrade grabben med den påstådda ryggvärken obehindrat in i sin lastbil och brummade iväg.
Där stod jag med 4 pallar innehållande 112 kartonger och 5134 böcker à totalt 1736 kg. Regnet hängde i luften och jag insåg att det var bråttom att få till en lösning.
Idag kan jag skratta och le åt den uppstådda situationen, i fredags kände jag mig lite lätt stressad. Något som maken fick uppleva när jag ringde hem honom och lät honom förstå att det var nära jordens undergång.
Medan han packade jobbets pirra i bagaget började jag köra lådor i en gammal barnvagn. Det gick att lasta två på höjden om jag fällde ryggstödet ordentligt i botten. In och ut, in och ut - om och om igen. Och när jag fick hjälp kunde vi allt som allt köra sex åt gången och då gick den ju ganska fort ändå.
Krokiga i ryggen, svettiga och trötta kunde vi svalka oss i regnet som kom lagom till pass när alla böckerna var under tak, bakom lås och bom.
Ett minne för livet och något att skratta åt när allt gick så bra som det kunde!

Förhandstitt

Idag är en stor dag. För idag kommer en STOR leverans till lagret. Alla Uppdragsklubbens böcker anländer någon gång under dagen och jag har liksom svår att sitta still. Får de plats? Är de rätt tryckta? Håller limningen? Kom illustrationer och fotografier till sin rätt? Är sidnumreringen rätt och finns det något rackarns stavfel gömt bland alla bokstäver? Ja, det är inte svårt att förstå att det är mycket som ska stämma när en bok blir en bok.

Häromdagen åkte jag förbi Bomastryck för att hämta några planscher som ska sättas upp i kommunen. Busiga Björn hade inte sagt att det fanns mer att hämta. Jag anlände som vanligt med andan i halsen och tusen och en frågor och idéér och visades in i rummet där produkterna brukar ligga klara. Och där stod den - färdig och klar och alldelels alldeles underbar. Min bok, vår bok, underbara känsla! Någon av mina vänner på Facebook liknade det vid en förlossning och jag är böjd att hålla med. Lika overkligt och magpirrande att för första gången se något som jag längtat något så ofantligt efter. Jag fick gåshud och en alldels fantastiskt bubblig känsla i magen.

Det är nära nu, nästa helg ska Uppdragsklubben möta resten av världen!

Vördnadsfull i sinnet

Dagen idag har inte varit riktigt de andra lik. Den började åtminstone väldigt annorlunda och får mig att länga ett par år framåt i tiden. Till dagen då jag får möta dagens möte igen.

Under hösten deltog jag i ett program för entreprenörskvinnor som var nystartade företagare eller hade idéer om att starta eget och förverkliga en dröm. En av de kvinnorna kontaktade mig och undrade om vi kunde träffas någon dag innan hon ger sig ut på sitt livs resa. Jag bjöd hem henne på en kopp te och mötte henne vid mitt eget köksbord. Där satt jag i timmar och lyssnade på denna fantastiska människa som om några månader ska bege sig till Kamerun för att arbeta med bistånd.

Vanligast är att det är sökande människor som ger sig ut på den typen av uppdrag. Jag var själv en sådan en gång i tiden och minns hur naiv jag var när jag gav mig ut och trodde mig kunna förändra världen. Jaqueline är annorlunda, hon har avverkat hela sitt yrkesverksamma liv och gör det som en avslutning på karriären innan hon planerar att dra sig tillbaka. Hon söker också, men inte sig själv. Hon söker meningsfullheten i att få ge till andra och samtidigt utmana sig själv.

I västvärlden lämnar hon sin livskamrat och man sedan många år, sina barn och barnbarn för att leva med sig själv och invånarna i en afrikansk by i 27 månader. På schemat står undervisning på förmiddagarna och uppgiften att vara ett bollplank och stöd där hon behövs resten av dagarna.

Visst är det alldels fantastiskt att sådana människor finns?

Hon är fast besluten att göra sin tid till något privat. Ingen får besöka henne i byn, ska hon träffa familjen får de sluta upp någonstans dit hon kan ta sig. När hon väl vuxit in i samhället vill hon inte att någon kommer dit och ger hennes nya liv andra perspektiv på vem hon egentligen är och var hon kommer ifrån.

Så var kommer jag in i bilden? Jo, som pepp och bollplank för det hon vill göra sedan. Då när hon planerar att välja ut godbitarna ur det privata och göra dem offentliga. När alla hennes tankar, känslor, ord och upplevelser ska omvandlas till skrift och publiceras för oss andra som levt på i ullstrumporna här hemma. Då vill hon ha mig till hjälp och för att underlätta lite fick jag komma innanför den personliga dörren en stund idag.

Vi pratade om perspektiv; vad vill hon skriva, varför och för vem skriver hon och på vilket sätt? När skriver hon och hur ska det gå till? Vi pratade om tillgången på papper, möjligheten att nå en dator och skicka iväg mejl men också om vilka pennor som fungerar bäst i fuktigt väder och regnperioder.

Jag känner mig ärad och utvald och ser fram emot den dagen hon sätter fötterna på svensk mark igen. Det ska bli så roligt att få ta del av hennes upplevelser och vara med och förmedla dem. Livet är fullt av möjligheter och resten av dagen var jag så fylld av hennes närvaro att jag hade svårt att ta mig för annat. Jag känner vördnad inför det som komma skall!

Myrsteg och elefantkliv

Sakta men säkert tar sig förlaget framåt. Beslut fattas, rivs upp och revideras. Vissa blir bestående, andra byts ut av bättre idéer efter en dag, en vecka eller två.

Idag blev förlaget med redovisningkonslut vilket känns som ett jättekliv framåt. Nu är det slut på fakturering och bokföring fem i tolv och finansministern kommer att få sina pengar i rättan tid framöver.

Minuten efter handskakningen med Edsvikens Redovisningsbyrå byttes ekonomihatten till markandsföringskepsen. Hur många planscher ska tryckas, vilken typ och storlek på papper behövs till flyers som ska delas ut och var ska Uppdragsklubben över huvudtaget synas under lanseringen?

Carpevi Media har ovärderliga kontakter till sin hjälp och lika viktigt som det är att de hjälper oss i vår marknadsföring är det för oss att lyfta dem till skyarna. Först och främst måste Björn Näslund på Bomastryck höjas till skyarna. Han svarar i telefon, ställer upp i vått och torrt och tror på böcker och varumärken - Carpevis bokmärken.

Julia Lokka på Webbia är en av skaparna bakom Uppdragsklubben och ingen är som hon. Fixar, trixar, säger ja när allt är bra och nej när inte rätta känslan infinner sig i maggropen. Just nu arbetar hon med marknadsföringsmaterial.

Perssons bokhandel och Sollentuna biblioteken är andra som tror på oss, vill att vi ska synas och välkomnar vår bok med öppna armar. Att den kommer till världen på världsboksdagen är något av en sinkadus men ack så bra med tanke på att den är en alldeles ypperlig dag att möta livet.

Små små steg tar oss framåt och snart är det dags för den stora lanseringen!