... utan även en amabassadör för kvinnors företagande. Det låter väl det va?
Jag är numera en av de 800 kvinnliga företagare som ska inspirera andra att vilja och våga tro på sig själv, sina idéer och sitt entreprenörskap. Det är regeringen som ligger bakom och Tillväxtverket som genomför. Till sin hjälp har de valt ut mig bland många andra sökanden. Så ärofyllt och roligt!
Det var som om allt annat kom av sig för en stund. Så jag stänger ner, tar helg, firar mitt nya jag och återkommer när jag vant mig vid min ambassadörstitel. Om inte förr så efter helgen, för då väntar nya utmaningar med boken, Penntrollets reportage och ett eller ett par andra varumärken och böcker som ska jobbas fram.
Carpe Vita!
fredag 26 februari 2010
torsdag 25 februari 2010
Tid är inte pengar
Nej. Tid är inte pengar. Pengar är pengar och tid är tid.
För mig handlar frågan snarare om hur jag värderar min tid. Och hur jag tar betalt för den.
Uppdragsklubben har tagit väldigt mycket tid i anspråk. Så mycket att jag knappt vill tänka efter eftersom jag vet att den aldrig kan betala igen sig. Inte den här första boken i alla fall. Ändå känns det som om det inte spelar mig särskilt stor roll. Jag har så kul längs vägen och har fått lära mig så otroligt mycket både om mig själv, om Sollentuna och hur man gör när man skriver och ger ut en bok.
Idag står pengarna på dagordningen. Inte nödvändigtivs pengarna i relation till tiden, utan pengarna som arbetsinsatsen är värd.
Hur mycket är kreti och pleti och några till villiga att betala för det jag och mina kompanjoner åstadkommit?
I böckernas värld pratar man om det som kallas f-pris. Det är det pris som bokhandlare, bibliotek kommuner och andra organisationer får köpa in en bok för. För kommunernas del är det en ren och skär utgift och investering till skolor och andra som vill ha boken i sin verksamhet, för bokhandlarna är det ett inköpspris som de sedan lägger på en viss procentsats för att tjäna sina pengar av kunderna.
Såklart vill en författare och förläggare som jag tjäna så mycket pengar som möjligt på mitt verk, men jag vet att det finns en smärtgräns hos mina köpare och det är viktigare att mina kunder köper boken än att de låter bli. För då blir jag ju sittande med hela lagret istället för att förgylla andras tillvaro med mitt fina alster.
Men kundernas köpbeteende är inte min enda parameter. Jag väger också priset mot det som kallas litteraturstöd och delas ut av Kulturrådet. Därifrån kan man söka pengar som finansierar delar av produktionskostnaden för ett litterärt verk. Under förutsättning att man inte säljer boken för dyrt till bokhandeln eller att man inte är allt för komersiell och trycker boken i alltför många exemplar. Klurigt va?
Jag planerade en upplaga om 5000 böcker, men har fått lära mig att gränsen för litteraturstöd är just 5000 stycken. Därför får jag som allra mest trycka 4999 för att ha rätt att söka litteraturstöd. När jag läser på om reglerna för stödet känns det som om jag är berättigad att få en viss slant för det arbete jag gjort och nu går alltså mina tankar i kors.
Om f-priset är lika med x och jag får y som stöd för boken eller om jag struntar i y och höjer x med 10, 20 eller 30 och trycker 5000 istället för 4999 vad blir då ersättningen för min tid?
Det är kluriga ekvationer och kullerbyttor som ska snurras runt och räknas ut. Vi får se om jag landar på fötterna, rumpan eller ryggen när jag tänkt färdigt.
Tiden kan inte köpas för pengar och pengarna inte bytas mot tiden. Därför gäller det att ta vara på båda efter bästa förmåga och ha så kul som möjligt under tiden!
För mig handlar frågan snarare om hur jag värderar min tid. Och hur jag tar betalt för den.
Uppdragsklubben har tagit väldigt mycket tid i anspråk. Så mycket att jag knappt vill tänka efter eftersom jag vet att den aldrig kan betala igen sig. Inte den här första boken i alla fall. Ändå känns det som om det inte spelar mig särskilt stor roll. Jag har så kul längs vägen och har fått lära mig så otroligt mycket både om mig själv, om Sollentuna och hur man gör när man skriver och ger ut en bok.
Idag står pengarna på dagordningen. Inte nödvändigtivs pengarna i relation till tiden, utan pengarna som arbetsinsatsen är värd.
Hur mycket är kreti och pleti och några till villiga att betala för det jag och mina kompanjoner åstadkommit?
I böckernas värld pratar man om det som kallas f-pris. Det är det pris som bokhandlare, bibliotek kommuner och andra organisationer får köpa in en bok för. För kommunernas del är det en ren och skär utgift och investering till skolor och andra som vill ha boken i sin verksamhet, för bokhandlarna är det ett inköpspris som de sedan lägger på en viss procentsats för att tjäna sina pengar av kunderna.
Såklart vill en författare och förläggare som jag tjäna så mycket pengar som möjligt på mitt verk, men jag vet att det finns en smärtgräns hos mina köpare och det är viktigare att mina kunder köper boken än att de låter bli. För då blir jag ju sittande med hela lagret istället för att förgylla andras tillvaro med mitt fina alster.
Men kundernas köpbeteende är inte min enda parameter. Jag väger också priset mot det som kallas litteraturstöd och delas ut av Kulturrådet. Därifrån kan man söka pengar som finansierar delar av produktionskostnaden för ett litterärt verk. Under förutsättning att man inte säljer boken för dyrt till bokhandeln eller att man inte är allt för komersiell och trycker boken i alltför många exemplar. Klurigt va?
Jag planerade en upplaga om 5000 böcker, men har fått lära mig att gränsen för litteraturstöd är just 5000 stycken. Därför får jag som allra mest trycka 4999 för att ha rätt att söka litteraturstöd. När jag läser på om reglerna för stödet känns det som om jag är berättigad att få en viss slant för det arbete jag gjort och nu går alltså mina tankar i kors.
Om f-priset är lika med x och jag får y som stöd för boken eller om jag struntar i y och höjer x med 10, 20 eller 30 och trycker 5000 istället för 4999 vad blir då ersättningen för min tid?
Det är kluriga ekvationer och kullerbyttor som ska snurras runt och räknas ut. Vi får se om jag landar på fötterna, rumpan eller ryggen när jag tänkt färdigt.
Tiden kan inte köpas för pengar och pengarna inte bytas mot tiden. Därför gäller det att ta vara på båda efter bästa förmåga och ha så kul som möjligt under tiden!
onsdag 24 februari 2010
Bakom bokproffsens kulisser
Igår var det första gången jag gjorde det på riktigt. Första gången jag visade upp Uppdragsklubben alltså. Så klart har jag visat den förut, men bara för subjektiva offer som maken, barnen och bästa väninnan. De kan ju inte annat än säga att det ser bra ut, att storyn är tilltalande, fotona briljanta och illustrationerna fängslande. Det skulle jag också göra för att peppa och stödja vägen framåt.
Igår blev manuset alltså verklighet. Jag hade bokat ett möte med en barnboksbibliotikare på Sollentuna bibliotek. Jag bet lite på naglarna, knallade runt bland cd-skivor och dvd-filmer medan jag väntade på henne i utlåningsdisken. Så kom hon tillslut och bjöd mig en trappa upp, in bakom lyckta dörrar. Där väntade ytterligare två bokälskare som bjöd in mig på kaffe bland alla boktravar. Böcker överallt, huller om buller, uppifrån och ner. Och stämingen blev sådär lagom gemytlig och trevlig som man bara kunde tänka sig.
De lyssnade, de tittade, de nickade och log.
Därför var självförtroendet aningen större idag när jag fått audiens hos kvinnan bakom den lokala bokhandeln. Kom jag inte idag fick jag vänta i veckor med att komma. För i morgon börjar bokrean.
Prismärkningsmaskinen gick för högtryck och böcker sorterades på längden och bredden. Men när jag plockade fram min mapp och min sönderbläddrade utskrift av Uppdragsklubben stannade tiden och maskinerna tystnade. Jag hade tydligen med mig mycket mer än de någonsin kunnat föreställa sig. Det här är varken en barnbok eller en faktabok. Det är både och.
Och lite till!
Igår blev manuset alltså verklighet. Jag hade bokat ett möte med en barnboksbibliotikare på Sollentuna bibliotek. Jag bet lite på naglarna, knallade runt bland cd-skivor och dvd-filmer medan jag väntade på henne i utlåningsdisken. Så kom hon tillslut och bjöd mig en trappa upp, in bakom lyckta dörrar. Där väntade ytterligare två bokälskare som bjöd in mig på kaffe bland alla boktravar. Böcker överallt, huller om buller, uppifrån och ner. Och stämingen blev sådär lagom gemytlig och trevlig som man bara kunde tänka sig.
De lyssnade, de tittade, de nickade och log.
Därför var självförtroendet aningen större idag när jag fått audiens hos kvinnan bakom den lokala bokhandeln. Kom jag inte idag fick jag vänta i veckor med att komma. För i morgon börjar bokrean.
Prismärkningsmaskinen gick för högtryck och böcker sorterades på längden och bredden. Men när jag plockade fram min mapp och min sönderbläddrade utskrift av Uppdragsklubben stannade tiden och maskinerna tystnade. Jag hade tydligen med mig mycket mer än de någonsin kunnat föreställa sig. Det här är varken en barnbok eller en faktabok. Det är både och.
Och lite till!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)